Det blev succé för den nye tränaren “Böna” direkt när det vankades allvar och årets första tävlingsmatcher. Medans Peter satt med armarna i kors på läktaren och väntade på att Roman skulle ringa med ett kontraktsförslag ledde Böna trupperna på planen fram till en mycket hedrande andraplats i Vrigstads värdshus cup.
Efter Råslättscupen där spelet var helt okej av de vita eleganterna var det snack om att det kunde gå riktigt bra i helgens cup, men de tankarna grusades snabbt när KSK sprang över oss i träningmatcherna helgen före.
Det var alltså med blandade känslor man bänkade sig i Vrigstad sporthall. Antingen blir det succé eller så blir det respass direkt.
Lördagens spel:
Gruppspelet inleddes som vanligt med lojt WIK-spel när man mötte Eksjö. Efter att ha råkat snubbla in 1-0 genom Räka trodde man kanske på att vi skulle få vinna första matchen för en gångs skull men icke. En 50/50-situation med ca 2,5 minut kvar av matchen och 1-1 var ett faktum. Som vanligt en oavgjord öppningsmatch alltså.
Om det berodde på korvoset eller SIS bländande gruppspel låter jag vara osagt men de två följande matcherna är svårt att komma ihåg rent spelmässigt. Klart är i alla fall att Vrigstad lag II och Frinnaryd krossades båda med 1-0. Minns jag inte helt fel gjorde Abedin Poci/Posi/Peci något av målen. Roligast från dessa båda matcher var JD:s överkörning utav en av Frinnaryds stjärnor när de försökte kvittera med 5 sekunder kvar av matchen. För det första var det imponerande att han reste på sig och för det andra bjöd han på ett fint exempel på dåligt psyke då han direkt efter matchen sprang in och grinade i omklädningsrummet istället för att tacka för lektionen. Upp med huvudet som Niklas Wikegård hade sagt…
Detta gjorde att WIK landade på sju poäng och blev tvåa i gruppen efter att ha haft sämre målskillnad än Eksjö. 3-1 på tre matcher vittnar om tät defensiv (läs: resultat av de båda Johans ben(bröst)träning nere på gymmet?) men också om klenare anfall.
Eftersom de två bästa tvåorna var vidare till slutspel var det nu klart att det skulle bli lir även på söndagen för WIK:s del. Även lokalkonkurrenten sis var vidare efter att ha vunnit sin ganska klena grupp enkelt.
Noterbart är att det faktiskt på läktaren (från opartiska sidor) talades om Fridell i målet som en mycket stabil pjäs (spelmässigt alltså) och även vissa andra individuella anfallsprestationer så visst fanns det saker man kunde bygga vidare på till finaldagen.
Söndagen:
En slutspelsgrupp med fjolårssegraren Aneby, Vrigstad lag III, WIK och Hvetlanda GIF lovade tuffare matcher än under lördagen. Det var i alla fall vad man trodde och det skulle stämma i två fall av tre.
WIK:s första match var mot Vrigstad lag III som vi fått insidertips om dagen innan. Arrangören lovade att det skulle bli finaldagens överraskning. Vi antar att de menade i positiv bemärkelse för arrangörsföreningen själva, istället blev det “a walk in the park” för övriga lag i gruppen. Det visade sig vara Vrigstad p15 som på något sätt lyckats vinna sin grupp och gå vidare, och där samtliga spelare var max 160 cm långa och vägde väl max 60kg. Ungefär som WIK:s b-lag… Även om de sprang och sprang i inledningen orkade de inte hålla emot när WIK fick ordning på spelet och enkelt lyckades vinna med 3-0. En mycket bra start på dagen. Målskyttar kommer jag inte ihåg och det är ju mindre viktigt i en lagsport…
Match nummer två var mot regerande mästarna Aneby och här skulle det bli en lektion i upprullningar, även om de inte var så effektiva som Aneby kanske hoppats.
I ungefär 20 minuter av 15 hade Aneby bollen och rullade runt runt och runt tills Drulens huvud var på väg att ramla av nere i försvarszonen. Lyckligtvis hade Aneby inte bara kopierat passningsspelet av Arsenal utan även målskyttet. Således gjorde de inga mål alls och från ingen stans passade JD på att kontra och trycka in det enda målet i matchen och gav WIK en myyycket oförtjänt seger. Men skit i det. Som Jonas Olsson hade sagt: Det handlar om slutprodukten och inte att blidka publiken. Något gubbarna på läktaren borde lyssna på då de muttrade om att WIK lurade in Aneby i lågt tempo och dålig fotboll.
Med sex poäng så såg semifinalsplatsen ut att vara säkrad men icke. I en snuskigt tät grupp skulle sista matchen mot Hvetlanda vara avgörande. Förutsättningarna var att vid seger, oavgjort eller vid förlust med max ett mål vinner WIK gruppen. Med förlust med två mål eller fler så var det godnatt och hej då.
Här kan man tycka att WIK:s spelare borde uppträtt med lugn och kyla för att spela så “smart” man gjort mot Aneby – men icke. Stirrigt är bara förnamnet och till skillnad från i Aneby hade Hvetlanda individuellt skickliga spelare som kunde vända bort spelare på en femöring. Så stod det också 0-2 i baken för de vita eleganterna och allt såg ut att gå från att vara succé till sörjetåg och förnedring. MEN en kapten är ju inte en kapten för inget och precis som i matchen innan lyckades JD göra det viktiga 1-2 målet (Vi vill inte föringa något men kanske liiiite hjälp av Hvetlandas målvakt) och gruppsegern var klar.
I grupp två spelade sis en direkt avgörande match mot Vetlanda (utan H) där närmast komiska scener avgjorde vilka som gick vidare. Vetlanda behövde vinna med två mål för att komma vidare och för sis hade det räckt även vid förlust med ett mål. Detta verkade ingen ha koll på i det vit-svarta lägret och vid underläge 0-1 och endast 30 sekunder kvar av matchen gick man på full attack för att kvittera. Det slutade dock med att Vetlanda fick tag i bollen och tre av deras spelare enkelt kunde rulla in 2-0 med matchens sista spark. WIK:s semifinalmotståndare var alltså klara.
Seminfinal nästa alltså. WIK – Vetlanda. En klar fördel för de vita eleganterna var att de fick vila mellan gruppspel och semifinal till skillnad från Vetlanda som fick spela matcherna direkt efter varandra. Detta märktes och WIK kunde äntligen ta lite kommando och spela lugnare än man gjort de två senaste matcherna. Lugnt och säkert spel belönas oftast och så även i detta fallet. En säker 2-0 ledning och allt såg klart ut. Fram till de sista minuterna vill säga.. Återigen blev det stirrigt och WIK-publiken började slita sitt hår på läktaren och vissa började muttra om skruvade bollar in i mittplan och talanglösa fotbollspelare. Dock räckte det ända fram och även om man i virrvaret släppte in ett mål så var man vidare till final.
Final alltså. Redan nu är framgången ett faktum och WIk är längre i Vrigstadscupen än någonsin tidigare. Säga vad man vill om denna turnering men vinna är alltid roligare än att förlora. Vinnartrender är bra trender så att säga.
Finalmotståndare är Aneby som är ute efter revansch sen gruppspelsmatchen.
Vi på läktaren var oroliga att det skulle bli åka av och att WIK inte skulle hinna med och orka hålla ihop det som de gjorde i gruppspelet och vi hade kanske rätt även om de vita eleganterna gjorde allt för äran och klubbmärket och kämpade in i det sista.
Aneby rullade precis som i gruppspelet ut oss och gjorde 1-0 helt rättvist. De såg också ut att gå till halvtidsvila med en välförtjänt ledning men WIK:s egen Bendtner Mirre ville annorlunda och stänkte upp 1-1 precis i slutet. Kanske får jag börja kalla honom van Persie istället.
Andra halvlek började alldeles utmärkt och efter fint spel av Fille Ronaldo till Englund så stod det överraskande 2-1 till eleganterna och vi började hoppas på vinst. Tyvärr blev det stirrigt igen och 2-2 kom, om än inte överraskande, så lika olägligt som alla motståndarmål. 2-2 alltså och förlängning väntade. Eller som det heter i Vrigstad: Sudden death där matchen inte avslutas vid mål utan man spelar tiden ut… Logik på hög nivå.
Här finns det inte så mycket att säga. Matchningen tog ut sin rätt. Kanske hade WIK orkat stå upp om det var i april när vi sprungit klart våra marathonlopp på försäsongen men när Aneby väl bestämde sig så var det inget snack. Efter fem minuter stod det 4-2 och Aneby hade försvarat sin turneringseger sen föregående år.
En andraplats är inget att skämmas för även om WIK alltid vill vinna och säsongen började på ett mycket bra sätt.
En extra sockerbulle går till:
Fridell i målet som höll ihop det och tog det mesta han skulle.
Abedin Posi/Peci som från sin backposition gång på gång visar hur en back ska spela inomhus när han fyller på med fart i anfallet.
I övrigt noteras det ifrån turneringen att:
…det är tur att vaktmästarna monterat plexiglas i sporthallens fönster. Klart man får räkna med att någon ska skjuta en boll 100 meter ifrån målet.
…korven utan tvekan bör har varit från Waggeryds Chark med tanke på den goda smaken – illgött.
…att man ofta kan se på domare hur de ska döma. Detta bekräftades av domaren med en av de mer förvirrade frisyrerna norr om Kapstaden.
Arkiverat under: De blåvita eleganterna, Sport | 3 Kommentarer »
